Det flyger förbi stora flygplan ovanför mig, och jag funderar på hur min egna flygresa kommer gå, jag och barnen gör den tillsammans.
Om fem dagar är jag bara ännu en svensk i Sverige. Det är svårt att beskriva känslan. I nästan sju år har jag varit en svensk i Australien.
Jag har träffat helt underbara människor från olika delar av världen. Jag har älskat Australien och jag har hatat Australien (ni vet, på samma sätt som ni älskar Sverige när allting i samhället funkar, men som ni hatar Sverige när den fina snön blir till blask).
Jag var 21 när jag flyttade hit och jag har blivit vuxen här.
Ska man vara lite larvig så kan jag ju erkänna att det faktiskt gör ont att säga hej då till vårt fina hus. På lugna gatan. Nära affärer, parker och Kodys skola.
Men jobbigast är såklart att säga hej då till vännerna, typiskt nog så är det en svensk som jag kommer ha svårast att säga hej då till.
Det är i varje fall tungt att säga hej då till mitt underbara Australien, så jag hoppas att Sverige tar emot oss med öppna armar, och många kramar, för det kommer vi behöva.
