På mitt gym finns det en "dagistjänst" där man lämnar sina barn och sen går och tränar. Jättebra ide!
Idag var det andra gången jag lämnade Kody där, han log och ville gå till en av fröknarna, jag gav honom en puss o kram o sa glatt "Hej då, ha det så roligt"! Inga problem so far... Första gången jag lämnade honom där så började han stortjuta när jag kom tillbaka och han såg mig, kröp mot mig fort som tusan. Jag trodde det var illa nog.
Idag när jag hämtade upp honom sa fröken att han gråtit hela tiden, varit väldigt upprörd, och han slutade knappt gråta när jag höll i honom. Just nu ligger han i sin säng och sover och jag hör att han fortfarande har svårt att andas trots att det var över en timme sen nu...
Ska det verkligen vara såhär svårt?
Jag började nästan gråta jag med när fröken berättade hur ledsen han varit, han tror ju alltså att jag överger honom! Det är ju fruktansvärt!
Här i Australien lägger alla sina barn i sin egen säng i sitt eget rum direkt när dom kommer hem från sjukhuset, när dom är ett par dagar gamla. Det är vanligast att sätta dom i dagis innan dom fyller 1.
Kody har antingen sovit i egen säng i vårat rum, eller i sitt rum, och när han vaknar på natten, om han vaknar, blivit inburen till våran säng, för det känns bäst för oss, att ha honom nära.
Jag har bokat in Kody att börja dagis i januari, men känner mig väldigt vemodig nu, han är bara 10 månader.
Det påpekas ofta hur annorlunda jag är och hur annorlunda jag uppfostrar Kody (tänker dock tillägga att han är den mest utvecklade av dom alla vad gäller krypa och gå och klappa händerna osv.)
Är jag konstig som tycker att han är lite väl ung för att börja dagis när han är elva månader, eller är det normen i Sverige med?
Är så himla förvirrad just nu!
Måste tillägga att det bara varit jag och Kody från början i princip. Jack började jobba heltid dagen efter vi kom hem från sjukhuset, vi har varken mormor morfar eller farmor farfar till Kody här, så han har ingen barnvakt. I princip har det varit Vi 24/7 sen han föddes, undantag när vi flög till Sverige i somras, och när pappa kom hit när Kody var 2-3 månader. Men jag var ju fortfarande där i princip hela tiden för honom.
Vill bara veta om jag är så annorlunda som det påstås här, eller om det är Svensken i mig som bara söker ett starkt band med mitt barn?
Anropar alla mammor!
2010-12-11 @ 04:13:38Kommentarer
Postat av: Sabina
Hej Susanna!!
Hoppas att allt är bra med dig och söta familjen. Moa pratar mycket om hur söt Kody är och hoppas att hon får träffa honom snart igen. Ville bara säga att jag tycker att det var dålig stil av personalen att inte komma och säga till dig att Kody var ledsen. Det blir ju alldeles fel för lillen. Jag jobbar ju på förskola, men är ju inte nån expert precis. Jag tycker att inskolningarna går allra bäst när barnen är ca 14-16 månader. Här får man ju inte börja innan ett års ålder om man inte har särskilda behov. Jag tycker att du låter klok och att Kody har en alldeles underbar mamma. Det går väl i släkten hehe. Gör som du tycker känns bäst för er. Det är ju du och Jack som känner ert barn bäst, inte nån annan. När du käner dig trygg att lämna honom, känner han det och då tror jag att det går bättre. Ha det så bra och lita på dina känslor!!
Kram Sabina!!
Postat av: Jennika
Hej Suzanna...
Innan kommentaren från Sabina ovan kom fram tänkte jag skriva nästan detsamma... Du är inte det minsta onormal så det tycker jag inte att du ska känna. Uppfostran är ju olika i alla hem och att någon påpekar eran tycker jag är konstigt såvida ingen far illa och det tror jag ju definitivt inte!!! Inget barn kan få för mycket uppmärksamhet och kärlek från sina föräldrar.
Tror många istället är avundsjuka på ert starka band...(Eftersom du skriver att det kanske inte är så normalt där...de lämnas ensamma i sina sängar direkt osv osv) Ett band som jag kan tycka är en naturlig del och vore onormalt istället om det inte fanns. Att vilja finnas och vara nära sitt barn är naturligt. Sorligt att du får negativ feedback. Stå på dig, du är den BÄSTA mamman till ditt barn.
Kram Jennika
Postat av: eva
hej vännen !
nej du är inte det minsta konstig, jag tycker du låter alldeles normal och som en jättebra mamma (vet att du är en bra mamma)klart man vill ha sina barn nära, det är ju mysigt =) om man inte blir sparkad i huvudet haha
jag skulle aldrig ha klarat av att lämna milo på dagis innan 1 år. barnen är ju ofta i separationsfasen då och blir jätteledsna när dom inte får vara med mamma eller pappa..
milo grät i princip om bara någon annan än oss i familjen tittade på honom i den åldern. jag tycker att 1.5 är mer lagom =)
hoppas det löser sig för er ! kram kram
URL: http://fonmo.blogg.se/
Postat av: Martina
Hallå där! Dagis vid 1 kan vara tidigt men är ju så olika för olika barn. när vi fick dagisplats var valle nästan 20 månader och då hade vi längtat efter att han skulle kunna leka med andra barn.
Ang barnpassning på gymmet är det jätte-olika, vi har inte provat. Men dagisinskolning gick bra, tills Valle kom på att vi lämnade honom där. Då grät han jättelänge innan han vande sig. Hjärtskärande! Men han lär ju sig......
Btw så är Valle 2 år och sover i en säng i vårt rum. När Jonny är i Norge flyttar jag över Valle till min säng när jag ska sova. :) MYS!
Men visst skär det i mammahjärtat!! Men 1 år ska ju vara lättare att "vänja dom" än 18 månader... kram
URL: http://fantasiee.blogg.se/
Trackback
